Natten

En natt besatt av den dunkla manteln
stiger ned längs månens försilvrade trappsteg
Jag såg den komma
kände den intill mig
dess hår försilvrat och dess svarta ögon fyllda av ömhet
dess dunkla mantel skylde min nakna kropp

Den natten, kände jag dess kropp av ömhet som slog
törstande efter ett liv som ditt
törstande efter mitt
till tre, fyra, tusen räknar jag dina hjärtslag

De förtrollade nätterna bär jag med mig
just när du ger dig av, Vad gör det?
gör det att din närvaro är fastnitad i mitt rum
i stjärnorna, i flödet av det bortglömda andetaget
vattenfall av oskrivna fotspår på golvet där
din kropp passerat
genast återgår jag, desperat återgår jag till minnet
oavslutade och kraftlösa och avtecknade källor av ömhet
i nattens skarpa ljus
stora förbrända prästkragar plockade av en slump
natt oh!
Vilken natt!